Man vet att man funnit jackpoten, när man slår sig ner i bussen och damerna bakom en börjar tala.

"Alltså idag när jag satt i biblioteket kände jag hur halsen blev helt torr. Jag blev liksom förkyld just då, just där i bibban."

Och man sitter och tänker nej. Nej nej nej. Jag var just sjuk, jag vill inte bli förkyld på köpet. Snälla medmänniska, andas inte i min nacke. Och så fortsätter hennes väninna:

"Aj, jag har varit sen måndagnatt. Jag vaknade till att huvudet var fullt av snor och tänkte att det går nog över med en antihistamin, det brukar gå över, eftersom jag också är lite allergisk, men så bröt det ut på jobbet. Jag snöt mig precis hela dagen."

Och man skriker noooo! tyst för sig själv medan man känner hur viruset kryper upp längs nackhåren och försöker hitta ett ställe att penetrera huden och tränga sig in i cellerna.

Snälla immunförsvar, rädda mig!

Jag är återställd. Jag har restaurerat mig själv, bevarat de delar jag gillade och försökt i och med sjukdomen lämna bort personlighetsdrag som gnäll över ingenting och rädsla för arbete. Men så just idag när jag är redo att ta i tu med vad som helst i universum, så får jag veta att jag inte behöver komma och föreläsa. Äsch. Jag vill ha ett litet skal att krypa in i. Där det är mörkt och fuktigt och där jag kan sitta och sura en stund. 

Vill man bli av med godissuget kan man pröva på en njurinfektion. Mycket effektivt. Jag tänkte inte en endaste gång på godis när jag hade 40 grader feber, ryggsmärtor och mådde illa. Varje moln har en silverkant.

Kalle ta mig till chokladfabriken! Låt oss hoppa omkring och äta bitar av chokladbuskar med skumgodisblad, polkagrisstaket och klättra upp på hustak och gnaga på taktegel av kola!

Hur kan det bara vara fyra dagar sedan jag åt mitt sista godis? Och varför känns det som 40? När jag vinner detta vad tänker jag köpa godis för vinstpengarna.

Om december är praliner och stämning måste januari vara allt annat. Man skall sluta röka, lägga av med chokladen och stänga flaskan. Så skall man helst banta samtidigt med ett leende på läpparna och undvika att se ut som en morrande och utsvulten brunbjörnsmatta.

Jag vill ju inte vara sämre, så för att fira det nya året hade jag och chokladpralinernas ombudsman en allvarlig diskussion. Jag föreslog uppsägning, men vi kom i samråd fram till att pralinerna permitteras tills februari.

Så har jag också slutat använda simdräkter med bara ett axelband. Jag märkte att folk generat vänder bort blicken om man simmar med ett bröst bart. Amasonernas era är helt tydligt förbi.

Eftersom jag tänkt mig en semester med huvudmassage och praliner började jag min semester med att gå till tandläkaren och lappa mina tänder. Nu kan jag leka gnagare på heltid och med sinnesro.

Julklapparna är utdelade åt höger och vänster. Nu är det dags att packa ihop alla styva kroppsdelar som kontorsjobbat i månader och resa ut på turné. Vi ska visa upp oss för släktingar i Åbo, Raumo och Jakobstad, så nu blir det tyst här på bloggen i några dagar framåt.

Men bli inte skrämd av tystnaden. Lyssna på den. Känn ett inre lugn och slå dig ner och njut av det en stund. Det bjuder jag på.

You deserve the nicest things,

hope that's what Christmas brings.

God jul! Puss och kram!

En dag kvar. Fast den här dagen inte krävde så mycket. Jag har magdansat och ätit praliner från Brasilien. Det kanske inte räknas som en seriös arbetsdag.

Min arbetslösa pappa däremot har varit mycket seriös. Han har varit inne till kyrkans lokaliteter och läst igenom en lång lista vad fattiga barn önskar sig. Så var han till Citymarket och köpte ett efterlängtat ponnyhus, som julgubben kommer att föra till den 9-åriga flickan på julafton.

Det är nästan så de brasilianska pralinerna fastnar i halsen.

Idag har jag varit på autopilot. Jag kommer inte ihåg att jag skulle ha stigit upp, klätt på mig eller ätit något, men det har tydligen hänt. Jag vaknade upp från mina egna tankar först i Kampens köpcentrum när jag märkte att jag tyst mumlade "ett, två, tre, ett, två, tre" för att tvinga mig själv att gå till jobbet i stället för att sätta mig ner på närmaste bänk och somna.

2 och en halv arbetsdag kvar av detta år. Känns oöverkomligt länge. Väntar på att få massera mitt huvud med en sån där 5 euros hårmassagestav och äta pepparkakor med för mycket kumarin och kanske mista mitt liv. Men mest av allt vill jag se dagsljus. Har inte hunnit uppleva den lyxprodukten. Tio dagar dagsljus kommer att göra mig hög av lycka. 

En mörklagd gymnastiksal, väggdekorationer som små händer knåpat ihop, förväntansfulla skolelever. Och plötsligt känns det som att stiga in i sitt eget förflutna.

Jag var förstaklassist och blyg. Jag ville vara draperidragare för att synas så lite som möjligt. Vi spelade upp sagan om Törnrosa. Hon sov på golvet och prinsen kom ridande på sin käpphäst, så som vi övat hundra gånger förut. Så böjde sig prinsen över prinsessan och gav henne en låtsaspuss utan att snudda läpparna - ja så var det meningen - men prinsen hade i sin iver gett en riktig puss. Prinsessan började storgråta, föräldrarna började skratta och vi stod konfunderade och hade inte en aning om hur vi skulle rädda pjäsen. Om vi sedan gick av scenen eller fortsatte har jag ingen minnesbild av.

Och nu är vi här i gymnastiksalen. Det är 24 år sedan jag själv var sju. Det känns som igår och nu har jag en egen förstaklassist på scenen. Hon står där som ängeln Gabriel och ser stolt och blyg ut samtidigt. Hon rycker i sin långa klänning och tittar ner i golvet. Och jag hoppas att hon kommer att komma ihåg den här stunden om tjugo år.

7-åringen kommer skrattade och väcker mig:

"Mamma, jag drömde att jag var en smurf!"

7-åringen kommer gående spritt naken, förutom ett snäckhalsband, en halsduk runt höfterna och en pannlapp framför underlivet.

"Mamma, jag är en inföding!"

7-åringen prövar sin klänning inför julfesten.

"Mamma, jag är en prinsessa!"

7-åringen kryper upp i famnen på kvällen.

"Mamma, jag är en apa"